När man kommer hem från ett större mästerskap så hamnar man "alltid" i en mindre kris.
Man söker efter vardagen men när man står mitt i den så känns det alltid lite, låt oss säga sådär.
Nu håller jag mig alltså till det jobbmässiga.
Man har svårt att ta det riktigt på allvar, det tar ett tag innan man lunkas in.
Nu var ju inte det här OS:et någon riktig framgång direkt men ändå.
Världens ögon är riktade mot Peking och man är där.
Hemma står man mer på stan och frågar folk varför dom bär vantar...
En annan kostig grej som slagit mig ett tag är behandlingen av oss fotografer.
Min första dag här på jobbet igen plåtade jag 2 VD,ar på ett mycket flashigt företag i Lund.
Det fanns bara kontor där men snygg miljö.
Jag gjorde så gott jag kunde och trixade med väggar och blommor.
Gubbarna skrattade och tyckte jag var tokig på något sätt.
- Det var därför vi inte blev fotografer, sa den ena till den andra och så skrattade alla.
(jo reportern också)
Men det kanske är vår roll, lite gycklare, lite pajas liksom.
Det kanske är samma sak för övrigt.
Det kanske hade varit bättre att bara ställa gubbarna mot en vit vägg och så var det bra med det.
På eftermiddag hörde jag mig själv säga till ett enkätoffer.
- Och så bara en liten bild också...
Som sagt, lite svårt att ta allt på allvar.
Men det är också rätt skönt på samma gång.
Låter det konstigt, ja kanske man blir lite konstig.
Nu är snart den här jobbveckan slut.
Bilden är från ett barnhem i Ukraina som jag var på sommaren 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar