Jag var där såklart och jobbade hårt några dagar i Finland, Estland och Sverige.
Idag skrev jag en liten A2-text som vi kallar det.
Såhär står det:
”Du tar första flyget till Stockholm” löd
telefonrösten.
Samtalet kom vid tretiden från min chef och
yrvaket började jag packa ihop mina grejer.
Estoniakatastrofen var uppdraget och att från
Stockholm ta mig vidare mot Utö i Finland.
Samtalet kom för exakt 20 år sedan idag.
Att flyga till Finland var omöjligt så det
slutade med en biljett med en Finlandsfärja senare samma dag.
Att åka stor färja dagen efter, eller faktisk
samma dag som Nordens största färjekatastrof genom tiderna precis ägt rum är
annorlunda.
Jag var en av de två passagerare som skulle
med båten från Stockholm.
Sydsvenskan hade bokat bröllopssviten åt mig.
Innan middagen satt jag i min nersläckta svit
och tittade på de höga vågorna som fortfarande böljade rejält utanför fönstret.
Det såg kallt ut och på näthinnan fanns de
bilder jag sett på TV:n på gummiflottar fyllda med livlösa kroppar.
Jag gick ner till det traditionella
smörgåsbordet.
Visst, där satt han.
Den andra passageraren och jag minns det så
tydligt än idag.
I mitten av alla långbord i mörk kostym satt
han och mumsade från buffén.
Runt halsen hade han en orange flytväst som
gjorde det svårt att äta.
Vilken bild! tänkte jag och skyndade upp till
bröllopssviten för att hämta kameran.
När jag kom ner var mannen borta och jag åt i
lugn och ro själv i den stora matsalen.
Men jag tänker ofta på den bilden som aldrig
blev tagen.
Det hade blivit en bra bild till tidningen
dagen efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar