Lars Tunbjörk

Jag läser SvD om Lars Tunbjörk, där Jenny Maria Nilsson också skriver fint om honom.

Jag plockar fram en liten bok jag har av och om Lars.
Med bilder från eran innan det färgglada med blixt, i starten av hans karriär.

Hans svartvita era, som kanske glöms bort lite i dessa dagar. Han, liksom så många andra började på Värnpliktsnytt och fick efter det fast anställning i hemstaden (Borås) på Borås Tidning.

Han lämnade strax efter det Borås och stack tillbaka till Stockholm för att tillsammans med Anders Sjöberg, Rolf Adlercreutz, Lasse Allard och Claes Löfgren bilda fotogruppen SALT.
Här står det att Lars Tunbjörk fick sitt genombrott mellan 1980-1984 främst genom StockholmsTidningen och senare magasinet Upp & Ner.
Så var det.

1982 blev han Årets Fotograf.

En större succé blev det när boken "landet utom sig" kom 1993. Jag var nyanställd själv på Sydsvenskan och minns att jag tänkte att det här var ett nytt sätt att berätta på.

1995 såg jag utställningen på ICP i New York. Jag tyckte det var stort att en svensk kommit in på de där väggarna och det gjorde mig både glad och stolt.

2008 fick han Scanpix stora fotopris.



Han fann Inta Ruka och lyfte upp henne och hennes bilder.
Du minns säkert bilden på Inta (från filmen "fotografen från riga") när hon sitter utomhus i ett badkar, det är Lars som tagit den.
I den uppföljande filmen "vägens ände" filmar han ännu mer än i den första "fotografen från riga".
Jag ser om båda idag.

Det känns tomt och oviktigt det mesta just nu.

Precis som Per-Anders Jörgensen skriver i en kommentar lite längre ner.
"alla fotografer borde bära sorgearmband".

Så är det.
Det är en sorgens tid inom fotografin och mina tankar går till hans familj.