Denver night

2005 fick jag ett stipendium av Bonnier för att åka till Colorado Springs för att vara med på en sportfotoworkshop.
Det var riktigt roligt att vara där. Kursen gick av stapeln där för att USA har ett stort olympiskt träningscenter i Colorado Springs. Där ligger kommande stjärnor på läger hela tiden och det är bara att kolla ett stort schema när dom tränar och spelar och åka dit och fotografera. Ungefär som ett OS med andra ord.
Kursen gick mycket ut på att plåta sport såklart men lyckades man få med en av idrottarna insvept i en en amerikansk flagga i lite blixtljus så var det wow på utvärderingen.
Det var en amerikansk kille som plåtat en svart kille (boxare) som stod framför något slumområde han var uppväxt i med boxarhandskar och snyggt blixtljus. Folk stod upp och busvisslade...
Jag åkte en dag innan kursen för jag hade sett att det var rodeo några mil norr om Denver så jag åkte dit dagen innan kursen.
Fotograferade hela dagen och tog ljud och spelade in några intervjuer.
När jag efter 10 mil kom till mitt rum i Denver, trött och förväntansfull så märkte jag dock att jag stoppat i mikrofonen i fel hål på inspelningsmaskinen. Inget ljud alltså. Nu lyckades jag få liv i det där ändå och fick fram lite ljud och allt var frid och fröjd.
En kväll under kursen åkte jag tillbaka till rodeon men nu var det 20 mil enkel väg och kvällsljus...
När jag skulle tillbaka sent som bara den så var jag ännu tröttare och jag satte farthållaren på 105 km/h och enligt vägverket i USA så är det ju på tok för fort på dom där breda annars så fina vägarna.
När jag passerade Denver så var klockan strax efter midnatt och mitt i stan så tittade jag i backspegeln och såg ljuset av polis sirener.
Känslan att vara med i en film blev ganska påtaglig innan jag insåg att detta händer ju, det är ju på riktigt.
Jag körde in till kanten och dom tände någon fruktansvärt stark lampa som lös in i min bil.
Efter en lång väntan kom det en man och knackade på fönstret.
Han såg amerikansk ut. Lite sträng sådär men ändå välrakad och klippt ganska kort. Lite sportig i sin polisuniform.
- Körkortet, sa han bara.
Jag lämnade fram det och han fortsatte:
- Det gick fort genom stan.
- Jaha, gjorde det, sa jag. Det är lite svårt det här med milen och kilometer i timmen provade jag och sneglade ner på mätaren i bilen som hade markeringar för både och.
- Vad gör du här, sa han.
- Jag går på en fotoworkshop för sportfotografer, sa jag och det var ju faktiskt sant.
- Sen passar jag på att hälsa på svensksonen Foppa Forsberg som spelar hockey i stan, ljög jag sen.
Tänkte att det kanske kunde få igång något.
- Vänta, sa han och gick tillbaka till polisbilen med mitt körkort. Skenet från deras bil var fortfarande lika starkt.
Han kom tillbaka efter smärtsamt långa minutrar och gav tillbaka mitt körkort.
- Du har tur kompis, vi har fått ett mord på halsen nere i centrum, sa han och lyfte på hatten och gav mig sitt visitkort.
- Kommer du tillbaka till stan, ring mig och bjud på en öl, sa han och så försvann han i mörkret.
Jag körde vidare och satte farthållaren på 110 km/h för jag tänkte väl att det inte händer två gånger samma natt.
När jag nådde mitt hotell hann jag precis få en öl i baren innan dom stängde och i den delstaten hade dom en god rackare som man stoppade en citron i och det var inte en Corona kan jag lova.
Jag njöt den innan jag somnade i sängen med hans visitkort väl synligt på skrivbordet.
Nu går jag snart av mitt veckopass här och det är fredag kväll.
Det sista att göra är att önska er en god helg, en mycket god helg!