Katrina (only version)

Efter Tsunamin i januari och februari var det lugnt ett tag men till sommaren drabbades New Orleans av Katrina.
Jag flög via Frankfurt till ett litet ställe som hette Jackson har jag för mig.
Hyrbil var inga problem alls.
- Men vi har inga bilar med bensin mister, så du får fixa bensin själv, sa tanten på Hertz.
- Självklart, sa jag inga problem.
Jag körde in mot hotellet och då fattade jag det här med bensinen.
Kilometerlånga köer på bensinmackarna. Det var kväll och jag körde till hotellet.
Somnade och i vanlig ”jetlag” anda vaknade jag vid 04:00 och det var perfekt för då kunde jag tidigt åka och ställa mig i bensinkön.
04:30 ställde jag mig i kön och gick in på macken och köpte stora dunkar med vatten som jag hällde ut bredvid bilen. Medan jag ändå väntade på bensinen gick jag runt och snackade med folk och tog lite bilder.
Det rapporterade jag sedan hem om. Jag kom fram till pumpen klockan 10:22 och fyllde min bil och när jag sedan öppnade bagaget och började fylla mina dunkar kom det ut en man från stationen:
- Hej, hej, hej du får bara fylla bilen, pucko!, sa han ganska sträng.
- Oj, förlåt, men jag är en puckad turist och jag hatar USA. Jag hatar er, fick jag ur mig.
Då vände han inställning.
- Va, gör du?, sa han med en liten ledsamhet i rösten. Men vi är ju ”the country of freedom” fortsatte han och god bless och hela den biten.
- Country of freedom?, sa jag.
- Japp, sa han.
- Hemma i glada gamla Sverige får vi tanka hur mycket vi vill, sa jag och vi kallar oss inte ens frihetslandet.
- Fyll upp dina dunkar, sa han och gick in med ett leende i mungipan.
Jag åkte hem och skrev om det hela och skickade bilder.
Min gamla katastrofkumpan Karin Johansson var på väg från Israel där hon egentligen gick en kurs. Hon landade på kvällen och dagen efter stack vi söderut redan vid 06:00 ner till kusten. Nu var det flera dagar sedan det hände och vi var verkligen sent ute.
Dessutom bodde vi 30 mil från kusten. Vi körde ner och det var i stort sett samma syn som i Asien tidigare på året som mötte oss.

Vi träffade en dam som gick runt i sina spillror till hus bara några meter från stranden och letade minnen från sitt hus. Vi försökte köra runt i New Orleans men det var såklart vatten överallt. Motorvägarna runt den annars så stora staden var helt öde och det var media och poliser som körde där.
Vi var på ett hjälpcenter och träffade människor som hjälpte folk att få mat.

Nu syns det väl inte på den här lilla bilden att mannen har tatuerat på sin rygg:
”God is Love”
Jo, jo.
När vi hade skrapat ihop det vi tyckte var något att rapportera hem så körde vi norrut dom där 30 milen igen tillbaka till vårt lilla hotell.
Sände hem materialet från receptionen och mycket sent på kvällen njöt vi en ”whopper meal” i bilen några kvarter från hotellet, för att nästa dag köra söderut igen. Vi stannade några dagar och sen flög vi till Houston och njöt en god middag där i vanlig ordning, det är lite av min och Karins belöning. Tyvärr har Karin slutat hos oss och stuckit till huvudstaden även om det inte i hennes fall inte var just den som drog.
Efter 2005 var jag less på katastrofer och folk som blivit av med sina hem och sina familjemedlemmar. Jag ville göra annat och om det kan jag berätta om någon annan gång.

Senare vann Thomas Nilsson pris för sina bilder från Katrina. Han var där mycket tidigt och du kan se ett bildspel han gjort här. Det är det längsta jag sett men kul att det funkar. Jag är också sugen på att göra ett sånt långt någon gång.