Hela den här måndagen har gått åt till samtal, sms och mail om Årets Bild.
Tävlingen Årets Bild skapar alltid många känslor, så är det varje år.
Men i år slår det alla rekord, jag har i stort sett inte fått något annat gjort idag, vad jag nu egentligen har med tävlingen att göra.
Bortplockade klasser och jäv och fel bilder som vann handlar det om, alltid dessa känslor och upprördhet.
Många kommentarer till ett tidigare inlägg kan du läsa
här.
Jag tänkte bara vädra mina reflektioner kring det hela och sen släpper jag det.
Är du också less på allt, hoppa det här inlägget nu.
----------------------------------------------------------------------------
Jag har kikat igenom de filmer som sänts från jurymötet och jag måste säga att juryn hittat många pärlor bland vinnarna.
Stort grattis till alla pristagare!
I det stora hela tycker jag kanske att bilderna blir lite anonyma, vi kommer inte riktigt nära, men det är vad jag tycker.
Jag blir glad att Journalistens vinkel om "den kvinnolösa tävlingen" inte går att köra i år.
Årets Bild slår alla rekord med kvinnliga fotografer på nomineringslistan.
Dessutom är det extra kul att de mogna damerna kliver fram, så när jag ser
Yvonne Åsell, Malin Hoelstad och
Lisa Thanners namn på listan blir jag extra glad.
Att
Anna Wahlgren, Moa Karlberg, Anna-Karin Nilsson, Lotta Härdelin, Åsa Sjöström, Bea Lundborg, Linda Forsell och
Johanna Henriksson också finns med är också fint, och bra för den svenska bildjournalistiken vilket deras bilder varit i många, många år.
Men när jag kollar igenom alla bilder och "leker jury" förvånas jag över hur mycket skit som faktiskt skickas in.
Det är synd och lite oroväckande.
Hur tänker ni (jag) när ni väljer att betala 100 kr för varje bild?
Det skrämmer mig med de personangreppen som följer med en tävling.
Det är beklagligt på många sätt.
Vi måste komma ihåg att Årets Bild är en bedömningssport och juryn gör sina val.
Så har det alltid varit.
Det som också alltid blir märkligt är att om jag är kritisk på något sätt, klassas jag som sur för att jag inte får pris och att jag är bara nöjd om jag får pris.
Fel!
Självklart hoppas jag som alla andra att få pris men allra helst ser jag att tävlingen och vår bildjournalistik går framåt.
Jag blir alltid sådär "hurra-glad" när någon svensk fotograf får ett internationellt pris.
Vi, jag skriver vi (trots att jag aldrig bidragit) visar upp oss och det går att räkna med oss.
Dels är det en framgång för den enskilda fotografen men det är ju också en sporre för oss andra.
Det inspirerar alltid och ju närmare någon står, desto mer spiller det över på mig (och dig).
Därför var det en ära och väldigt fint att få jobba med ett sånt fint gäng som vi hade på Sydsvenskan för några år sedan.
Det gav alla energi och inspiration och gjorde alla bättre.
Inom sporten har Sverige fått överlägset mest priser i de internationella tävlingarna.
Men även Art&Entertainment när den fanns representerad i World Press Photo.
Därför har jag alltid tyckt att den klassen ska med på något sätt även i Årets Bild.
Jag tror att Svenska Dagbladet som varit helt borta (förutom förra året) från listan är tillbaka med besked och jag är glad för det också.
Deras bildjournalistik bör ha uppmärksammats mer än i alla designtävlingar som dom kammat hem priser i.
Grattis till er!
Bildbyrån tar ju också stor plats i tävlingen och visar med det vilka som gör mest sport i landet.
När jag tänker på det är det konstigt att det varit så svalt förr om åren.
Men det behöver vi inte analysera just nu.
Grattis till
Niklas Larsson, Joel Marklund och
Carl Sandin!
----------------------------------------------------------------------------
Du som följer den här bloggen vet att det jag brunnit mest för de senaste 10-15 åren är sportreportaget.
Jag blev glad när tävlingen tog bort "kollektion".
Året kan ha varit runt 2000 och tävlingen gjorde om den till ett reportage inom sportens värld istället för kollektion.
Det passade mig och jag tycker det finns väldigt mycket dramaturgi och väldigt fina historier inom sportens värld.
Dessutom kommer man ofta ifrån de långa objektiven och jakten på bra action, för det är historien det handlar om, inte den rena actionplåtningen.
Det passar ju dessutom ännu fler.
Jag och
Jonas Lindkvist håller dessutom workshops i det här och tror oss ha koll på hur man bygger upp en story.
Det har alltid varit en slags andra klassens journalistik, vilket jag alltid förvånats över.
Ja, jag fattar det inte än idag.
Om någon i juryn säger med ett skratt "nu är det sport, jag kan ingenting om det" så är det helt okej.
Eller till och med lite roligt och så är det inget mer med det.
Om jag satt i juryn och sa:
"Oj, nu kommer porträttklassen (säger vi) den kan jag inte alls" så skulle jag framstå som helt galen.
Det är inte ens acceptabelt.
Men med sporten är det helt okej.
Visst, jag kan väldigt lite om sport också men jag ser mig som helt okej som fotograf inom det området.
Vi hoppar det för ett tag och kommer till juryns beslut att inte prisa något reportage i klassen "sportreportage".
Det gjorde mig så ledsen och besviken.
(Kom gärna ihåg att det inte handlar om att jag ska ha priser i klassen).
Det juryn berättar för mig är att det jag gjort och betalt för (2200kr) inte är värt att prisa och heller inte mina konkurrenter i klassen.
Det var runt 50 reportage inskickade i klassen och juryn säger:
Inget var bra nog!
Idag har debatten om det synts på FB och jag blir förvånad att juryn har saknat "action" i reportageklasserna.
Men var står det? Att det ska vara action?
Är det inte precis det som det inte ska vara?
Juryn gick tillbaka till gamla prisade reportage och saknade den action som fanns i dom reportagen.
Jag gör det samma för att ta detta till botten.
Årets Bild 2014
1:a
Maja Suslin (boxartjejen som gjorde riktigt illa sig)
2:a
Jonas Lindkvist (ett reportage om segregation och ett bandylag)
3:a
Jonas Lindkvist (ett konceptreportage på simhoppare som landar mot ytan)
Årets Bild 2013
1:a
Casper Hedberg (Buzkashi)
2:a
Emil Malmborg (en familj och deras örnar)
3:a
Daniel Nilsson (brottning i Senegal)
Årets Bild 2012
1:a
Roger Larsson (en gammal man som spelar pingis)
2:a
Linus Sundahl-Djerf (tuppfäktning)
3:a
Anders Hansson (en gymnastiksatsning)
Inte är det väl själva "actionen" man minns från dessa reportage?
Nej, det gör mig ärligt talat ledsen.
En käftsmäll. Till mig och till alla andra som försöker hitta de lite annorlunda, lite roliga, svettiga historierna från sportens värld.
Minns du
Paul Hansens historia om AIK-killarna?
Men se mig inte som en dålig förlorare, det är inte de det handlar om.
Nu har juryn sagt att det ingen dög just i år och det är så himla synd.
Luften gick ur, när jag dessutom sett så himla många bra reportage i klassen.
Förra året var
Peter Holgersson bäst i världen och i år är Sverige så dåligt att det inte ens kan vrida ur ett tredjepris i klassen.
Det som också gör mig lite besviken är att man går tillbaka till gamla ÅB-böcker.
Är det inte precis så man INTE borde göra?
Jag har alltid tyckt att tävlingen ofta kan vara som en karbonpapper från året innan.
Men går man tillbaka och "söker" sånt som redan har fått pris kommer det ta väldigt lång tid att utveckla bildjournalistiken.
Tävlingen måste våga mycket mer.
Precis som World Press Photo.
Varje år vågar dom ta ut svängarna lite mer och ta det till nya höjder.
Vad är ett sportreportage?
Vem fan vet det? Visste vi det så är det ju bara att jobba mot det, men som bildjournalist vill man ju ta det ett steg åt ett annat håll, helst hela tiden.
Va!? kan man berätta en historia på det här sättet?
Spännande!
På en föreläsning i Amsterdam berättade
Stephen (ordf till juryn under många år) att det dom prisar ena året får dom in nästa år.
Inte mindre än 25% av de inskickade bilderna är "kopior" från förra året.
Samma reportage och samma grejer och det kan dom ju inte prisa såklart (även om jag tycker att dom gjort det några gånger).
Jag har sett sportreportage som är rena koncepten, som tagit fotbolls-VM till nya nivåer som jag inte sett.
Jag har sett klassiska reportage och jag har sett vackra bilder från en och samma sport.
Juryn kommer alltid att göra ett jobb åt organisationen Årets Bild.
Det finns tidigare tävlingar då juryn inte velat prisa några bilder men där tävlingsledningen sagt att det är inte ert uppdrag.
"Ta ut tre pristagare och sen kan vi snacka om det!".
Men de bästa tre finns alltid såklart, men kanske man inte måste vara helt nöjd med det.
----------------------------------------------------------------------------
Nej, jag är inte ledsen för att jag inte är nominerad.
Kände mig väldigt tom och besviken igår.
Jag lider med ÅB-ledningen och den stackars juryn som år efter år får ta all skit från fotografer som tycker en massa hit och dit.
Det finns ju inget rätt.
Allt är subjektivt, men det var skönt att få ur sig detta så jag kan gå vidare.
En fin vän (jag säger inte hans namn) som jobbat som idrottstränare i 34 år har en käpphäst i att inte träna dåliga förlorare.
Det är bra tycker jag, men jag ser mig inte som en dålig förlorare.
Mer som en besviken en.
I största allmänhet.
Nu låter jag mina post-it lappar bli verklighet och kommer igång och jobba istället.
Det finns så många fina, gripande, spännande historier där ute som jag vill berätta och det gör jag ju för att jag vill berätta dom.
Grattis till alla duktiga, inspirerande kollegor som är nominerade.
Vi ses på Fotografiska!
Punkt.
