Vår lille kille kör oss 4 timmar i den lilla bilen. Han kör som en galning och vi bestämmer oss för att ta tåget resten av resan. Det blir jobbigt att sitta på helspänn så länge.
Vi anländer en liten håla som heter Guna. Vi checkar in efter 18 timmars resa.
Inga lakan, inget täcke, inget toalettpapper heller.
Vi är glada men standarden är sådär måste jag säga.
Tvättar av oss och sticker ner till ett tåg vi ska göra reportage om.
Vi kastas direkt in i lunchen där och det smakar så gott, så gott.
Efter maten hinner vi med några polio-operationer men också några öronoperationer. Vi får kolla i ett mikroskop rätt in i ett ”öppet” öra så att säga och titta på en flickas trasiga trumhinna.
Läkarna där, fixar det.
Vi träffar några polio-opererade småkillar i väntsalen. En av dom är ledsen.
Dom andra två ser rätt nöjda ut ändå. En skrattar och en annan visar att han nästan kan sitta trots att han bara är 8 månader.
Hans pappa som jag hade gissat vart 55 år sådär är 31 och ser mer chockad ut.
Tillbaka på rummet med en tveksamhet om vart vi ska få mat ikväll.
Vi har inte sett någon restaurang på stan nämligen, så ringer chefen för tåget och säger att bilen ner till tåget för middag avgår klockan 20:00
Javisst, allt ordnar sig alltid.
Vi kollar Liverpool-Arsenal och jag laddar in bilder och skriver detta.
Det finns ju ingen uppkoppling här så jag får ta det vid tillfälle.
Mys så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar