Varför då?

Igår var det som jag skrivit tidigare, bildnörderi här hemma till sent på natten.
Det är härligt på många sätt. Träffa glada vänner, äta gott och såklart "få" nörda ner ordentligt i bildens värld.
Se mycket bra bilder även om Daniel måste inse att han är duktig som fan och behöver inte be om ursäkt hela tiden.
Nej, Daniel. Kör hårt och skicka in!
När vi ändå var igång så kom vi också in på varför man gör vissa grejer.
Vad är det som säljer och vad gör det inte? Varför?
Många fotografer kanske gör grejer som "bara" är bildmässiga men som det inte riktigt finns någon historia kring.
Är det fel?
Blir man rik på det?
Nu har jag varit anställd i hela mitt liv så jag tänker inte så mycket på om grejen går att sälja eller inte.
Ofta söker jag glädjen bara. I fotografiet alltså.
Har jag roligt så räcker det.
Kommer det in så är det ju ännu bättre såklart. Ibland är det dessutom "insålt" innan jag åker, inte alltid.
Jag chansar. Men istället för att åka och fiska en helg så kanske jag väljer att åka till England och plåta "tough guy".
- Varför då?
- För att hitta glädjen.
Är det fel med det? Eller måste varje jobb som vi fotografer gör vara så politiskt korrekta?
Kan det rent utav vara så att det blir lite tråkigt om "alla" gör samma grej?
Går det att undvika när såkallade världshändelser händer?
Som jag skrev för ett tag sen så har Politiken varit i Yemen.
På Espens hemsida väntar en ny multimediagrej fårn Yemen. Jag vet av någon anledning att Paul Hansen varit där och du ser säkert ett mycket starkt reportage i DN snart.
Men det måste finnas utrymme för dom där "ickegrejerna" också.
I våras var jag i Grekland och plåtade folk som slänger mjöl på varandra.
- Är det viktigt?
- Är det en världshändelse?
- Hade jag roligt?
Det var hur roligt som helst och jag flög ner och stannade i två nätter.
Jag skrev det hela själv och jag hittade glädjen i berättandet.
Igen.
Jag ber inte om ursäkt för det, jag är glad för det.

Vår bransch är så liten och snacket går.
På något sätt så vet vi att Johan Bävmans bilder från Afrika blir bra.
Pauls Yemen bilder håller världsklass. Innan vi sett dom.
Snacket går och man undrar varför dom gjorde just dom där jobben?
Var det för att hitta glädjen, att berätta en nyhet eller något annat?
Sen inser man ju hur tung börda det på något sätt läggs på dom stackarna också.
Vi fastnar för något och så kör vi. Min kompis Tobbe i Umeå har ju slukats upp av hans jobb om Tatiana som opereras i Umeå.
Han hittar något mer där än att "bara knäppa några bilder".
Han är engagerad. Han kanske hellre skulle fiska en helg men han åker hellre till hennes säng på sjukhuset och kollar på "mama mia" på hennes DVD han sett till att hon fått av någon lokal handlare.
Respekt.
Alla brinner vi för olika grejer och det är inget fel med det.
Men brinner vi inte så är det ju inte roligt längre.
Oavsett vad det är.
Efter min semester i somras så behövde jag komma igång igen och gick på trav.
Jag hade roligt och hittade synen och tänket igen. Jag spelade dessutom bort någon hundring och gjorde det en ledig kväll.
Det har aldrig publicerats någonstans men det var en rolig kväll.
Och det var just därför jag gjorde det.
Men vilken förlustaffär så hade jag varit frilans så skulle det kanske gå under Katastrof men nu gör det ju inte det.

Inför Årets Bild då?
Ja, jag vet inte hur mycket man ska tänka "taktiskt" där.
Man måste nog vara medveten om att tävlingen är något annat än dagspressen.
Tyvärr för tävlingen ska ju spegla dagstidningvärlden.
Men gör den det? Jag tror jag ska sätta ihop ett reportage från Tough guv och Grekland.
Kanske något från Indien och någon singelbild här och där.
Sen får det mer än räcka. Men håller det hela vägen?
Är det viktigt?
Ja såklart, för mig är de det, annars kan jag ju skita i att betala och skicka in.
Men jag ser det inte som facit, får jag inget pris så åker jag ändå på det jag tycker är roligt.
Om och om igen...
För glädjen.
Har jag rätt?