Tillbaka i vardagen igen...

Jag är tillbaka i vardagen igen.

Årets Bild tar alltid mycket energi och det är alltid en stor urladdning det där.

Extra mycket i år kanske när jag fick äran att vara konferencier.

Årets Bild har alltid betytt mycket för mig.

Mycket för att bilden och bildjournalistiken får sig ett uppsving just den här tiden.

Det har varit underbart tycker jag.

Jag minns första gången jag kom upp till Kulturhuset i Stockholm och tittade på de vinnande bidragen.

Jag hade tagit mig modet att sända in bilder till tävlingen.

Året var nog 1987 eller 1988.

Urban Brådhe kom fram till mig och berättade att jag hade varit nära ett pris med mitt reportage om "Power meet" i Västerås som jag tävlat med.

Wow, tänkte jag!

Tänk om jag fått pris i tävlingen första gången jag varit med.

Att Urban Brådhe visste vem jag var, kändes ännu större.

I helgen träffade jag honom igen, alltid lika trevlig.

(Så stilig han är dessutom, jag tänker alltid på det när jag träffar honom).

Sedan dess har jag varit på nästan alla Årets Bild-galor och jag har följt tävlingen med lupp kan vi säga.

Nu för tiden tycker jag att tävlingen får så mycket skit hela tiden.

Det måste vändas!

Tävlingen ska vara lustfylld och bra för bildjournalistiken, inte massa sura kommentarer från vänster och höger.

Det försökte jag trycka på som konferansier i lördags.

Kamratföreningen PFK:s flaggskepp, Årets Bild.

Låt oss hylla fotograferna som juryn tagit fram som vinnare.

Bara någon dag senare skriver Expressens kulturchef Karin Olsson "om en tävling som blir alltmer plågsam att bevittna"

Du läser hennes krönika här.

Den handlar såklart om genusdebatten och den är viktig.

Såklart.

Men är det inte lite lätt att dra poänger på det ämnet år efter år?

Liknelserna dras mellan Årets Bild och Stora Journalistpriset.

Men det går väl ändå inte?

I PFK som är en mindre och mindre kamratförening är det cirka 80 % män och 20 % kvinnor.

Hur skulle det då i prislistan kunna vara 50/50...

Att Stora Journalistpriset inte gör det är mer anmärkningsvärt tycker jag.

Karin tycker också att tävlingen blir alltmer plågsam att bevittna. 

Jag blir glad att hon bevittnat så många, det trodde jag inte.

Jag ser också att någon kallar min (konferencierns) handling för idiotisk på sociala medier.

Hen syftar på att jag snackade bort det i mitt öppningsanförande "att folk bara klagar".

Hen har säkert rätt.

Min poäng var mer att försöka ta bort den negativa debatten från Årets Bild.

För att de prisade fotograferna (män som kvinnor) ska känna sig glada för sina priser och att vi den dagen åtminstone ska få fira den goda bildjournalistiken.

Det finns så mycket att säga om tävlingen, om bilderna och hur det görs och inte görs.

Om juryn, om boken men jag hoppar det nu.

Låt oss istället fokusera på prestationerna, jag tror det är extra viktigt i dessa tider då det blåser så hårt.

Foto: Mats Samuelsson

Det som stör mig mest från i lördags är att jag inte fick till Tommy Svenssons dialekt när jag skulle berätta att han sa "det där var väl ingenting....jag har 100 såna bilder i byrålådan" när jag pratade om min första vinst i Årets Bild.

Lite också för att ta ner "facit-stämpeln" när det kommer till Årets Bild.

Det är vad juryn tycker, det behöver inte vara det bästa för alla.