Jag har väntat på ett regn...

Jag känner mig inte på hugget. Lite låg kanske man skulle kunna säga.
Hoppas glädjen och det där nyfikna kommer smygande.
Sportfotografi kan vara så segt emellanåt. Särskilt under större mästerskap såklart.
Det är så mycket man måste rätta sig efter som någon sätter upp bara för att ha lite regler.
Det är där jag tror ambitionen och prestationsångesten möts och allt blir bara jobbigt.
- Det är stängd träning.
- Ni får inte stå här, upp på läktaren.
- Men är vi verkligen vägen här?
- Jaha får inte ni vara här, vi som vill ha publicitet.
Nya regler varje dag. Olika för olika media. Man blir trött och less.
Jag minns på OS i Aten snackade jag med Joachim Ladefoged om det där.
Jag tror han var där för Léxpress och han hade ett 70 mm som längsta glugg.
Han lyckades ändå ta vackra bilder.
Men han kände sig liksom jag låst och styrd.
I morse tog fotbollstjejerna emot oss på stranden här i Fukuoka.
Ledningen ville att vi skulle ta en gruppbild på en trappa men det var inte det vi var där för.
Tyckte vi fotografer.
Allt löste sig, dom är lätta att ha att göra med.
Det låg några sköna japaner och sov, så jag samlade på mig mer.
Väl på hotellet kom regnet. Ett kort svalkande regn i 3 minuter och sen var allt som vanligt igen. Idag var den varmaste dagen tror jag.
Min kanske dumma och vanliga uppsättning av två tröjor blev för varmt.
Till lunchen lyckades jag spilla ett stort stänk med soya på min vita tröja.
(sushi igen alltså)
Hem till hotellet och jag hann ge min kropp 40 minuter på springbandet med en glad japan som stirrade på mig nästa hela tiden.
Middag och så är det en ny dag snart.
Om det blev sushi? Nej, faktiskt inte. Första kycklingen.
Natti-natti