Jonas och Ara

Foto: Jonas Lindkvist/DN

Inte bara för att dunka min fina vän Jonas Lindkvist i ryggen och berätta om hur duktig han är skriver jag det här inlägget.

Eller så är det just det jag gör.

Jag såg och tipsade om den där dokumentären om Ara på TV,n.

Jag var på OS i Peking men jag hade inte fokus på brottningen på samma sätt som Jonas så jag var inte på plats när Ara slängde sin medalj.

När jag ser det på TV så inser jag hur snabbt allting gick. 

Pang sa det bara så var det gjort och ögonblicket var borta.

Jag lovar dig, många, många fotografer hade dessutom ställt sig bakom det där bandet du ser på bilden nedanför. Har du dessutom följt Ara i 10 år så är jag säker på att jag stått där och försökt komma så nära som möjligt.

Inte Jonas.

Han har valt en märklig plats på läktaren. Har inte frågat honom om han satt där hela tiden men det måste han ha gjort eftersom det gick så fort. 

Jag försöker tänka mig hur han har tänkt. Ara ska få medalj och Jonas satte sig långt ifrån från sidan för att kanske få den där besvikna blicken upp mot killen som tog guldet.
Rent och snyggt och blicken. Det var nog det Jonas tänkte.
Tror jag.
Det resulterade i två unika bilder från just detta tillfället.
Ara går fram och Jonas följer honom med sitt långa tele och när han slängt ner medaljen så byter han till vidvinkeln och tar bilden här under också.
Får två helt olika varianter från samma snabba tillfälle.
Ettan och insidan är räddad.
Att han sedan tog taxi ut med Ara till flygplatsen är en helt annan historia...

Detta och mycket annat börjar stressa mig mer och mer inför OS i London.

Foto: Jonas Lindkvist/DN