Definitivt intressant läsning! Skrämmande vad han "krämat" ur råfilerna när man ser dem bredvid varandra men det är inte en helt enkel diskussion ändå. Råfilerna är ju inte avsedda att lämnas orörda direkt...
Vet inte om jag tycker det är så skrämmande direkt. En raw-fil främsta egenskap är att den har låg kontrast och matta färger. Så det är inte särskilt troligt att den stämmer med verkligheten. Man skulle kunna vända på det, om verkligheten såg ut som råfilen skulle man då orkat besvära sig med att ta bilden?
Däremot kan jag tycka bilderna överlag har ett drag av att vara lite för mycket. Värst är kvinnan i sophögen. Men var jag jury skulle jag inte utesluta bilderna. De skulle bara hamna längre ner i resultatlistan.
Man håller på och snärjer in sig i ett träsk teknikaliteter istället för att titta på innehåll och hur det går fram.
spännande. jag tror denna diskussion kommer att explodera framöver. min personliga åsikt är att det måste begränsas eller delas upp i två olika klasser. svårt att tävla på lika villkor. Detta är ju inte ett fenomen som bara finns i Danmark. /Johan Jeppsson
På flygbilden är något jag kan anmärka på att det är lite väl blått om bergen. Drog själv in bilden i Photoshop och såg att det han har gjort, förutom mörkning av berg och himmel och uppljusning av vattnet (vanliga efterbehandlingstekniker alltså) är att ha lagt på stark kontrast.
Jag skulle kunna tänka mig att en jpeg-fil med hårda inställningar (kontrast, mättnad) och inte lika ljust exponerad inte hade varit långt ifrån det slutgiltiga resultatet.
Men bilden med kvinnan tycker jag är onödigt hårt redigerad. Den nedersta bilden hade varit helt okej om det var mindre blått i den.
Jag tror att det är farligt att stirra blint på råfilen, speciellt när den i många fall inte alls ser ut som verkligheten. Det finns faktiskt en tanke med att råfilerna är platta och innehåller mycket information. Bilderna ska efterredigeras.
Sedan är det väl också så att vi i Sverige tycker att det är mer okej att redigera reportagebilder hårt än nyhetsbilder. Men det är en annan diskussion.
Bland amerikanska fotografer verkar normen vara att bilden ska vara så lik råfilen som möjligt. I många fall tycker jag det går till överdrift, speciellt när den slutredigerade bilden ser plattare ut än verkligheten gjorde. Där är rädslan för att avvika från råfilen så stor att man inte vågar dra i bilderna tillräckligt för att det ska se bra ut i tryck.
En sak som jag tänkt på ibland är när man befinner sig på hockey. Beroende på ljuset i arenan kan bilderna direkt från kameran se fruktansvärt matta ut. Däremot ser det alltid fint ut på tv-sändningarna, det är ljus is, klara färger och tydliga kontraster. Om jag skulle lämna ifrån mig bilderna direkt utan redigering skulle jag faktiskt uppfatta dem som sämre än det mina ögon uppfattade. Om jag hade varit tvungen att gå efter den amerikanska normen hade jag inte velat stå för de blaskiga bilderna i morgondagens tidning.
Sammantaget vill jag inte försvara fotografen, utan bara belysa att råfilen inte är ett instrument för sanningshalt. Som det sägs i artikeln: RAW är inte lika med verkligheten.
visst att det ibland kan vara lite överdriven bildbehandling inom bildjournalistiken men vafan...utséendet på raw-filerna stämmer ju isåfall lika lite med verkligheten som de bildbehandlade...
toppen på ett isberg. tröttsamt med daltandet. om råfiler krävdes på tävlingar skulle bra fotografer plötsligt framstå som mediokra. förmodligen diskas dom också.
Ibland känns det som om den här diskussionen är som filmen "måndag hela veckan". Varje gång den diskuteras börjar man på nytt utan att ta hänsyn till det som sagts tidigare... Det är det som gör att det känns tjatigt med diskussionen, inte själva ämnet.
För mig ligger det stora problemet i att diskussionen vilar på felaktiga grunder.
De som förespråkar att man inte ska photoshoppa så mycket, att man ska vara "verkligheten" trogen så mycket så möjligt, tror nämligen att fotografi visar en "sanning". En absolut sådan.
Därför, om man avlägsnar sig själv från den här "verkligheten" då minskar fotografins trovärdighet.
Jag tycker att fotografin i sig har inget trovärdighet. Det är fotografen som står för den.
Bara för att det går att ljuga när man skriver en text, så utgår vi inte från att den skrivande journalisten gör det. Varför? För den skrivande journalist har en trovärdighet att värna om. Om han/hon skulle ljuga då skulle folk sluta läsa vad han/hon skriver då trovärdigheten har gått förlorad.
Samma sak gäller för oss fotografer.
Ett reportage är något vi ser genom fotografens ögon och hjärna (han/hon har faktiskt TÄNKT vad skulle fotas, och hur). Därför kan ett reportage aldrig vara objektivt.
Problemet för fotografen är myten om att han/hon måste visa "sanningen".
Jag ser kopieringen av en bild är som de adjektiv en skrivande journalist använder i reportagets text. Med ord förstärker reportern vissa saker från platsen (ljud, lukt, ett litet objekt på golvet) för att få ett visst intryck hos läsaren. Det är helt accepterad (jag tror inte ens att det någonsin har ifrågasatts).
Varför ska vi inte kunna göra samma sak med våra uttrycksmedel?
Jag tycker faktiskt att det kan vara positivt att genom photoshop-debatten fotografin förlorar status statusen som bärare av absolut sanning. Då kan vi ha lika stor frihet (och ansvar) som de skrivande journalisterna och inte "begränsade" att bara återge en "verklighet" som egentligen inte finns.
Efter så mycket babblande tänkte jag länka till ett inlägg hos Mikkels blogg. Kul att se att låååångt före photoshop användes också kopiering som kreativt verktyg:
Det sägs att en uttalad manlig egenskap är att hålla med någon som uttrycker en åsikt, även om det inte tillför något. Irriterande under möten. Kanske också här. Man jag bara måste säga det - Marc, jag håller med dig. Så på pricken.
Jag orkar inte skriva allt igen som jag tycker om det så jag hänvisar till mitt eget blogginlägg istället: http://reportagebild.blogspot.com/2009/04/to-photoshoppa-or-inte.html
Den stora skillnaden mellan fotografi och text är att det är ganska gott om folk som har åsikter om hur andra ska berätta med sin fotografi. Om var och en står för sina bilder borde det inte vara ett problem.
Visst är bildjournalistiken och den skrivande journalistiken två olika uttrycksmedel. Men syftet med båda är den samma: berätta en historia.
Och detta görs alltid genom en stor eller liten grad av subjektivitet.
Problemet är att vi har en tendens att blint tro på att det som bilden berättar är SANT och OBJEKTIVT. Och då verkar det fult att gå in som fotograf och göra personliga tolkningar.
Det enda jag säger är att i och med att våra reportage är alltid personliga tolkningar av verkligheten, då är det lika bra att stå för det. Alltså med mina bilder säger jag "Så här ser JAG det" istället för "Så här ÄR det".
Jag tror inte att synliggörandet av den egna tolkningen ska kallas för att man bidrar med ett lögn.
Till exempel. Numera, när alla fotar digitalt finns det fortfarande fotografer som presenterar sina bilder i svartvit. Varför det? Är inte borttagningen av all färginformation en större "förvanskning av verkligheten" än att öka kontrasten och mättnaden?
Valet att göra bilderna svartvita kan ses som ett sätt att få fram en särskild känsla. Samma sak med kontrastökningen.
Men det betyder inte att det är alltid bra med hårdredigerade bilder. Ibland är "effekten" större än själva bilden (t.ex. Klavs Bo Christensens bild med kvinnan vid skjulet).Då tycker jag att man misslyckats. Man kan klandra fotografen för att han inte använder "sina verktyg" på bästa sätt, men knappast för att ljuga.
Utrymme för den egna tolkningen är olika beroende på vilket jobb det handlar om. Precis, igen, som vid den skrivande journalistiken. En nyhetstext är inte lika som ett reportage. Där måste man vara mer koncist och försöka vara så objektivt som det går (fast ändå blir man aldrig 100% objektiv).
Nordens Fotoskola har tagit fram en bildpolicy. Det är något som har hänt nu efter jag slutat. Den finns här:
12 kommentarer:
Definitivt intressant läsning! Skrämmande vad han "krämat" ur råfilerna när man ser dem bredvid varandra men det är inte en helt enkel diskussion ändå. Råfilerna är ju inte avsedda att lämnas orörda direkt...
Vet inte om jag tycker det är så skrämmande direkt. En raw-fil främsta egenskap är att den har låg kontrast och matta färger. Så det är inte särskilt troligt att den stämmer med verkligheten. Man skulle kunna vända på det, om verkligheten såg ut som råfilen skulle man då orkat besvära sig med att ta bilden?
Däremot kan jag tycka bilderna överlag har ett drag av att vara lite för mycket. Värst är kvinnan i sophögen. Men var jag jury skulle jag inte utesluta bilderna. De skulle bara hamna längre ner i resultatlistan.
Man håller på och snärjer in sig i ett träsk teknikaliteter istället för att titta på innehåll och hur det går fram.
/Fredrik
Som ska photoshopa vidare...
spännande. jag tror denna diskussion kommer att explodera framöver. min personliga åsikt är att det måste begränsas eller delas upp i två olika klasser. svårt att tävla på lika villkor. Detta är ju inte ett fenomen som bara finns i Danmark.
/Johan Jeppsson
På flygbilden är något jag kan anmärka på att det är lite väl blått om bergen. Drog själv in bilden i Photoshop och såg att det han har gjort, förutom mörkning av berg och himmel och uppljusning av vattnet (vanliga efterbehandlingstekniker alltså) är att ha lagt på stark kontrast.
Jag skulle kunna tänka mig att en jpeg-fil med hårda inställningar (kontrast, mättnad) och inte lika ljust exponerad inte hade varit långt ifrån det slutgiltiga resultatet.
Men bilden med kvinnan tycker jag är onödigt hårt redigerad. Den nedersta bilden hade varit helt okej om det var mindre blått i den.
Jag tror att det är farligt att stirra blint på råfilen, speciellt när den i många fall inte alls ser ut som verkligheten. Det finns faktiskt en tanke med att råfilerna är platta och innehåller mycket information. Bilderna ska efterredigeras.
Sedan är det väl också så att vi i Sverige tycker att det är mer okej att redigera reportagebilder hårt än nyhetsbilder. Men det är en annan diskussion.
Bland amerikanska fotografer verkar normen vara att bilden ska vara så lik råfilen som möjligt. I många fall tycker jag det går till överdrift, speciellt när den slutredigerade bilden ser plattare ut än verkligheten gjorde. Där är rädslan för att avvika från råfilen så stor att man inte vågar dra i bilderna tillräckligt för att det ska se bra ut i tryck.
En sak som jag tänkt på ibland är när man befinner sig på hockey. Beroende på ljuset i arenan kan bilderna direkt från kameran se fruktansvärt matta ut. Däremot ser det alltid fint ut på tv-sändningarna, det är ljus is, klara färger och tydliga kontraster. Om jag skulle lämna ifrån mig bilderna direkt utan redigering skulle jag faktiskt uppfatta dem som sämre än det mina ögon uppfattade. Om jag hade varit tvungen att gå efter den amerikanska normen hade jag inte velat stå för de blaskiga bilderna i morgondagens tidning.
Sammantaget vill jag inte försvara fotografen, utan bara belysa att råfilen inte är ett instrument för sanningshalt. Som det sägs i artikeln: RAW är inte lika med verkligheten.
visst att det ibland kan vara lite överdriven bildbehandling inom bildjournalistiken men vafan...utséendet på raw-filerna stämmer ju isåfall lika lite med verkligheten som de bildbehandlade...
viktor
toppen på ett isberg. tröttsamt med daltandet. om råfiler krävdes på tävlingar skulle bra fotografer plötsligt framstå som mediokra. förmodligen diskas dom också.
Peter Andersson
Ibland känns det som om den här diskussionen är som filmen "måndag hela veckan". Varje gång den diskuteras börjar man på nytt utan att ta hänsyn till det som sagts tidigare... Det är det som gör att det känns tjatigt med diskussionen, inte själva ämnet.
För mig ligger det stora problemet i att diskussionen vilar på felaktiga grunder.
De som förespråkar att man inte ska photoshoppa så mycket, att man ska vara "verkligheten" trogen så mycket så möjligt, tror nämligen att fotografi visar en "sanning". En absolut sådan.
Därför, om man avlägsnar sig själv från den här "verkligheten" då minskar fotografins trovärdighet.
Jag tycker att fotografin i sig har inget trovärdighet. Det är fotografen som står för den.
Bara för att det går att ljuga när man skriver en text, så utgår vi inte från att den skrivande journalisten gör det. Varför? För den skrivande journalist har en trovärdighet att värna om. Om han/hon skulle ljuga då skulle folk sluta läsa vad han/hon skriver då trovärdigheten har gått förlorad.
Samma sak gäller för oss fotografer.
Ett reportage är något vi ser genom fotografens ögon och hjärna (han/hon har faktiskt TÄNKT vad skulle fotas, och hur). Därför kan ett reportage aldrig vara objektivt.
Problemet för fotografen är myten om att han/hon måste visa "sanningen".
Jag ser kopieringen av en bild är som de adjektiv en skrivande journalist använder i reportagets text. Med ord förstärker reportern vissa saker från platsen (ljud, lukt, ett litet objekt på golvet) för att få ett visst intryck hos läsaren. Det är helt accepterad (jag tror inte ens att det någonsin har ifrågasatts).
Varför ska vi inte kunna göra samma sak med våra uttrycksmedel?
Jag tycker faktiskt att det kan vara positivt att genom photoshop-debatten fotografin förlorar status statusen som bärare av absolut sanning. Då kan vi ha lika stor frihet (och ansvar) som de skrivande journalisterna och inte "begränsade" att bara återge en "verklighet" som egentligen inte finns.
Efter så mycket babblande tänkte jag länka till ett inlägg hos Mikkels blogg. Kul att se att låååångt före photoshop användes också kopiering som kreativt verktyg:
http://www.mikkel.se/ruta1/?p=301
Det sägs att en uttalad manlig egenskap är att hålla med någon som uttrycker en åsikt, även om det inte tillför något. Irriterande under möten. Kanske också här. Man jag bara måste säga det - Marc, jag håller med dig. Så på pricken.
Varför ska vi inte kunna göra samma sak med våra uttrycksmedel?
svar: därför att det är två olika uttrycksmedel
joakim
Marc,
inget av uttrycksätten gör anspråk på sanning, och inget av uttrycksätten ska bidra med lögn.
Så olika är dom inte, båda vill berätta något.
Jag orkar inte skriva allt igen som jag tycker om det så jag hänvisar till mitt eget blogginlägg istället: http://reportagebild.blogspot.com/2009/04/to-photoshoppa-or-inte.html
Den stora skillnaden mellan fotografi och text är att det är ganska gott om folk som har åsikter om hur andra ska berätta med sin fotografi. Om var och en står för sina bilder borde det inte vara ett problem.
/Fredrik
Visst är bildjournalistiken och den skrivande journalistiken två olika uttrycksmedel. Men syftet med båda är den samma: berätta en historia.
Och detta görs alltid genom en stor eller liten grad av subjektivitet.
Problemet är att vi har en tendens att blint tro på att det som bilden berättar är SANT och OBJEKTIVT. Och då verkar det fult att gå in som fotograf och göra personliga tolkningar.
Det enda jag säger är att i och med att våra reportage är alltid personliga tolkningar av verkligheten, då är det lika bra att stå för det. Alltså med mina bilder säger jag "Så här ser JAG det" istället för "Så här ÄR det".
Jag tror inte att synliggörandet av den egna tolkningen ska kallas för att man bidrar med ett lögn.
Till exempel. Numera, när alla fotar digitalt finns det fortfarande fotografer som presenterar sina bilder i svartvit. Varför det? Är inte borttagningen av all färginformation en större "förvanskning av verkligheten" än att öka kontrasten och mättnaden?
Valet att göra bilderna svartvita kan ses som ett sätt att få fram en särskild känsla. Samma sak med kontrastökningen.
Men det betyder inte att det är alltid bra med hårdredigerade bilder. Ibland är "effekten" större än själva bilden (t.ex. Klavs Bo Christensens bild med kvinnan vid skjulet).Då tycker jag att man misslyckats. Man kan klandra fotografen för att han inte använder "sina verktyg" på bästa sätt, men knappast för att ljuga.
Utrymme för den egna tolkningen är olika beroende på vilket jobb det handlar om. Precis, igen, som vid den skrivande journalistiken. En nyhetstext är inte lika som ett reportage. Där måste man vara mer koncist och försöka vara så objektivt som det går (fast ändå blir man aldrig 100% objektiv).
Nordens Fotoskola har tagit fram en bildpolicy. Det är något som har hänt nu efter jag slutat. Den finns här:
http://www.nordensfotoskola.com/program/skolans_bildpolicy_ar
Food for thought?
Skicka en kommentar