Intervju från 2008

Inför OS i Peking gjorde Kamera&Bild en intervju med mig. Det var Jenny Maria som gjorde den och idag hittade jag den på nätet. Såhär lät det då. Jag hoppas att det är okej för Jenny Maria men eftersom den redan ligger ute borde det var okej.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


80 000 personer sitter knäpptysta på Sydney super dome arena och väntar på startskottet för hundrameters-finalen. Marion Jones är segertippad och nere vid mållinjen har fotograferna från Getty Image och Reuter riggat sina kameror, ibland ett tiotal hus per fotograf som sköts av assistenter. Det är Olympiska Spel år 2000 i Sydney. Sydsvenskans utsände fotograf Lars Dareberg har två kamerahus hängda på kroppen och istället för att trängas vid mållinjen sätter han sig i kurvan intill löparbanan nära några vanliga åskådare - tills en av dem säger "nu har du satt dig rätt!" Det visar sig att han har satt sig jämte Marion Jones bror och mor och det är dit hon först springer efter att guldet är ett faktum. Lars fick bilden genom att tänka till.

Tänkte till gjorde han även då han gick i åttonde klass och inte lyckades få en av de eftertraktade praoplatserna på Vestmanlands läns tidning, VLT. Då ringde han Lars Höglund, en av fotograferna, och frågade om han fick vara på bildredaktionen under sitt sportlov. Tagen av att 14-åringen ville offra ledigheten sa Lars Höglund att han var välkommen. 
- Jag visste redan i tioårsåldern att jag ville bli fotograf.
Det var då han följde med en kompis till dennes stuga i Norrland, och kompisen hade en kusin som fotograferade. 
- Att fotografera, gå in i mörkrummet och komma ut med en bild - det var magiskt.

Sportfoto utmanande
Lars bor med fru och två döttrar i Malmö, han har vunnit guld och silver i årets bild och varit verksam fotograf i 21 år, varav 15 på Sydsvenskan. Födelsestaden är Västerås där pappa var socialdirektör och mamma var hemma innan hon började på Försäkringskassan. Efter grundskolan sökte han till fotograflinjen i Stockholm men stöp på att det var 5,4 i intagningspoäng. Istället blev det en anställning som kopist på lokaltidningen VLT. 
- Jag lärde mig mycket om fotografi av att kopiera andra fotografers negativ. Vissa dagar då fotografer som exponerade sämre var i tjänst visste jag att nu blir det mer arbete. Mycket var annorlunda då, tekniken såklart tyngre och som kopist var det viktigt att vara snabb. Snart började jag fotografera, på den tiden hade fotograferna inte någon formell utbildning utan man lärde sig genom jobbet.

Lars gjorde lumpen på Värnpliktsnytt, arbetade på Aftonbladet och kom sedan till Kvällsposten. Sydsvenskan och Kvällsposten hade labb ihop då och vid något tillfälle värvades Lars till Sydsvenskan av dåvarande bildchefen Per Lindström. 
- Andra säger att jag är sportfotograf och då tänker jag att det är jag kanske, även om jag ser mig själv som "vanlig" fotograf som fotograferar mycket sport. 
På tidningen i Västerås hette det att "kan du fota sport kan du fota allt".
- Sport är snabbt och utmanande för en fotograf, det gäller att få med det väsentliga. Dessutom är det mycket glädje och lust, känslor som jag själv vägleds av i mitt arbete. En gång när jag var och fotade Trelleborgs rugbylag tänkte jag "varför springer de här i geggan och drar i varandra?", men det är just det som är det intressanta med sport - hängivenheten och kampen. Resultaten bryr jag mig inte så mycket om utan det är förhållandet till idrott som både publik och utövare har. 
Lars vittnar om hur han själv hellre ger sig ut och arbetar på sina fotoprojekt än kollar på TV. 

Vilka fotografer gillar du själv?
- Nätet ger stora möjligheter att hålla koll, jag gillar norrmannen Espen Rasmussen och stora stjärnor som Gary Knight och James Nachtwey. Jag går regelbundet in på agenturerna Noor:s och VII:s hemsidor och ser vad de har för sig. Getty Image har många bra fotografer och jag läser Sports Illustrated. Dessutom har jag ständig kontakt med Jonas Lindkvist (fotograf på Dagens Nyheter) och Torbjörn Jakobsson (fotograf på Västerbotten-Kuriren) vilka också fotograferar mycket sport. Vi är goda vänner och det är ovärderligt att kunna skicka över några bilder för en kommentar. 
Samtidigt uppskattar jag att diskutera bild med andra som ser med andra ögon, kolleger som arbetar annorlunda än jag själv eller folk som inte är fotografer.

En annan favorit är den välrenommerade men något udda amerikanske fotografen David Burnett. Burnett är känd för sina sportbilder och han använder ofta antika kameror, bland annat en Speed Graphic. Lars gillar det annorlunda och tycker det är kul att experimentera med olika kameror för att uppnå en estetik som inte är den typiska sportbilden. År 2007 gjorde han ett reportage om speedway med en Holga. 


Brottning i Gambia
Sydsvenskan gjorde vid ett tillfälle ett reportage om hur västerländska kvinnor far till Gambia för att köpa prostituerade. Lars var fotograf och väl på plats passade han på att fotografera gambiansk brottning som han visste var deras nationalsport.
- Den sport som utövas i ett land säger mycket om kulturen och dess invånare, därför försöker jag alltid hinna med att kolla upp något som har med idrott att göra. 
I Gambia tog Lars kontakt med dagstidningen The Gambian Observer. 
- Ett bra tips för att kunna orientera sig på en främmande plats är att kontakta den lokala tidningen, journalistik är sig lik jorden runt. Sist jag var i Indien hjälpte en fotograf från Indian Times oss att hitta rätt, hon visste vad vi var ute efter och det förenklar arbetet. I Gambia sa chefredaktören först att det inte var säsong för brottning. Så ringde han nästa dag och sa att de startade på söndagen, så jag hade tur. 

OS fantastiskt
Lars har semester just nu men när den är slut flyger han till OS i Peking. Sydsvenskan skickar en uppställning med två reportrar, en krönikör, en fotograf och även Ola Wong, deras stringer i sydostasien kommer att bidra. Lars är veteran har bevakat Nagano, Sydney, Salt Lake City, Aten och Turin. 
- Att bevaka ett sommar-OS är bland det roligaste som finns?-?förhållandena är ideala, deltagarna är optimalt tränade och ger allt, det är fantastiskt ljus och stämningen är magisk. De flesta dagar börjar jag tidigt och arbetar till midnatt.
Det är åtråvärt för fotografer att få komma till ett OS. För att som Lars bli skickad gång på gång gäller det att ha en egen fotografisk linje. 
- Sydsvenskan skickar inte mig för att jag ska ta samma bilder som de stora nyhetsbyråerna förmedlar, jag måste tänka annorlunda och fokusera på de svenska prestationerna. Det gäller att även hålla koll på var Klüfts mamma sitter.

Är det konkurrens mellan fotograferna, blir det bråk?
- Man måste vara självsäker när man är där, det blir lätt gruff mellan fotografer, men min strategi har varit att hålla mig utanför allt tjafs och inte undra varför den där italienaren använder blixt på 600 meter - kanske har han något skäl.

Vad ska man tänka på när man fotograferar sport?
- Att vara väl förberedd, du behöver inte veta allt om sporten men lär dig hur den praktiskt fungerar så du kan vara förutseende. Var vaken uppmärksamma även det som händer runtomkring. Jag prövar alltid olika vinklar och man får inte vara rädd för att offra det uppenbara för att uppnå något annat. Många unga fotografer verkar lite rädda för sport, skrivande sportjournalister kan ofta vara bestämda - "den och den ska vi ha bild på". Idrott är brett och det är omöjligt att komma med generella regler, men varje fotograf måste skaffa sig egna kunskaper och våga följa sin vision.

Levande fotodiskussion
Vid något tillfälle kom det statistik på att de grupper som syns minst i Sydsvenskan var pensionärer och tonårstjejer. Då letade Lars upp ett gäng tjejer från Malmö ridklubb som tränade och tävlade i voltige.

Är det viktigt att även en fotograf tänker «politiskt» och funderar över vem som syns på bild och vilka grupper som får mediautrymme?
- Det är det väl! Kanske tänker jag inte så medvetet men jag har det i bakhuvudet och jag gillar att ge plats åt sådant som är ovanligt och inte självklart syns i media. Det är bra om det finns fotografer med olika bakgrund och att både kvinnor och män är verksamma i yrket. Ovanliga historier är också lättare att sälja in. 

Fotodiskussionen på Sydsvenskan är levande, men mycket beror på den enskilde fotografen. Vid övergången till digital teknik tyckte Lars att det en period blev mycket tekniska diskussioner typ "ska du inte dra ur lite magenta", men fotograferna på Sydsvenskan har regelbundet "fredagsbön" då de samlas och alla är välkomna att ta upp bilddiskussioner.
- Vi fotografer måste vara medvetna så att vi inte fastnar i oss själva och vår teknik istället för det vi är skickade att beskriva.
Då det gäller Photoshop och den etiska debatt som ständigt nyaktualiseras om hur mycket pressbilder ska tillåtas bearbetas menar Lars:
- Jag är ganska konservativ men försöker hålla mig öppen för andras argument och idéer, alla måste tänka själv vad som är OK och om man känner sig trovärdig.
Men han är förtjust i den process som bildjournalistiken genomgått sedan han först började i yrket. 
- Jag har jobbat i över 20 år och tycker ibland att vi glömmer den positiva utveckling som skett. Någonstans har jag en låda med bilder tagna i början av 90-talet som var tänkta att ingå i min portfölj, nu skulle jag aldrig ens visa dem! Teknik och att yrket förändrats har generellt inneburit en högre bildkvalitet. Det hela började i början av 90-talet då Jens Assur ifrågasatte fotografens roll. Innan dess drev sällan fotografer på tidningar egna projekt, man fick en uppdragslista på redaktionsmötena och den gick man efter.
Mot slutet av samma decennium började Lars leta efter egna historier. Det började med att han följde MFF-klacken under ett helt år. 
- De egna projekten innebär en dimension av frihet som man kanske inte alltid har i det dagliga jobbet.

Tove Wiklund är en Malmötjej som tränar och tävlar i triathlon. Lars har nyss startat upp ett nytt projekt där han följer henne. 
- Fördelen är att man bygger upp ett förtroende och att den man fotograferar blir mindre medveten om ens närvaro och situationerna blir naturliga. Jag tänker inte så mycket på publiceringstillfälle i början utan avvaktar och försöker vara varse vad som sker i Toves värld. Förr eller senare kommer det någon passande tidpunkt kanske, då hon deltar i SM eller någon annan tävling. Featurechefen tar oftast tacksamt emot den här typen av reportage, men visst har det hänt att man måste kämpa för sina bilder.

Lars gör ofta bildspel, visningar där man klipper ihop flera stillbilder med ljud. Bildspelen läggs ut på Sydsvenskan eller den egna hemsidan. Han föreläser också om bildspel för andra fotografer. Lars menar att bildspelet förutom förmedlandet av ett reportage också har förmågan att utveckla fotografers känsla för sitt arbete.
- Ofta är det de fotografer som jobbat ett tag som får en nytändning när de börjar göra bildspel. Istället för att tänka en bild i taget måste man prioritera historien och helheten och det tror jag är ett mer journalistiskt sätt att tänka. Själv har jag alltid gillat radiodokumentärer, fast bildspelen har långt kvar till den ljudbilden.
Lars blogg som han haft sedan oktober år 2007 började som ett sätt att meddela sig.
- Vänner undrade var jag var och vad jag gjorde när jag var ute reste, då började jag blogga för att kommunicera. Bloggen är en rolig grej, både en social och en ego grej, men jag ser till att den handlar om fotografi. 

Du uppmärksammar ofta andras bildspel och andra fotografer på din blogg?
- Ja, det finns en jantelag i Sverige och ibland en rå jargong bland fotografer och jag tycker att man ska motverka det för ingen är betjänt av den typen av prestige. 


Oväntade vinklar
Lars använder fyra Eos 1D Mark II-hus och ett Eos 5D-hus från Canon, I kamerastallet ingår även en Hasselblad Xpan och plastkameran Holga. I objektivväg använder han just nu mest fasta objektiv med brännvidderna 24, 50 och 85 mm. Vid sportfotografering använder han också zoom-objektivet 70-200 mm. Bildredaktionens "värsta" tele är 600 mm men Lars kör helst med 500 mm. 
- Vilka objektiv jag har går i vågor. Numera monterar jag också två kameror som jag sköter med fjärrsändare innanför till exempel en löpbana där fotografer inte får vara, men det är en chansning och man vet inte vad man får ut.

Lars säger att han försöker använda oväntade vinklar. Som i bilden tagen ovanifrån på Klüft då hon glider över ribban.
- Det var i Cannes och pressen fick vara med när hon tränade. Jag förvånades över att kollegor ändå ställde sig på håll och plockade fram teleobjektiven. Jag chansade, satte på en vidvinkel och höll upp ett enbensstativ med kameran satt på självutlösning. 
Blixt använder Lars mycket sällan, bland annat för att han inte vill störa de tävlande. 
Vi avslutar intervjun med att titta på Lee Miller-utställningen på Malmö Museers Fotografins Rum som håller på tills den 7 september. Lars gillar det.
- Spännande! Som att få se "Capas tid" skildrade med helt andra ögon. Jag tycker det är svårt att se generella skillnader på manligt och kvinnligt fotografi men Lee Miller har rört sig på andra ställen, intressant...