Skinnpaj

En bloggregel är att man inte bloggar om interna diskussioner eller debatter på tidningen. 

Vi hänger såklart inte ut någon, det är ju självklart. 

I tisdags hoppade jag in lite på desken igen och lekte chef alltså. Det var inte nytt för mig så att säga.

På vårt nyhetsmöte kom det upp en diskussion som jag ändå tyckte var spännande och inte känslig på något sätt.

I tisdagstidningen hade Åsa Sjöström plåtat The Hives och du ser ju vår B-etta här ovan. 

Frågan som ställdes var, varför vi gör det så stort på nöjessidorna men också varför vi inte hade konsertbilder. Men den egentliga frågan var varför vi så gärna har uppställda "rockbilder" men hatar ekonomijobb med stillastående gubbar. Jag tycker frågan är relevant men jag tycker också att vi gör den typen av jobb. Dessutom gör Jenny Leyman det enormt fint i vår näringslivsbilaga på lördagar.
I det här fallet hade vi kunnat valt konsertbilder men tanken är nog mer att vi träffat Fagerstasönerna.
När det gäller en VD så är ju träffen och porträttet mer eller mindre det enda vi kan göra om vi inte får följa med henne eller honom på ett möte eller i det egna jetplanet.

Men åter till varför vi fotografer skulle gilla rockers mer än ekonomimänniskor.
Det tror jag inte vi gör, dessutom är vi inte en enhet, vi är alla olika.
Fotografer är inte en stor klump som tycker lika dant, vi är väldigt olika men använder kameran som vårt verktyg. Ja, ja det där behöver jag inte ta med er här.

Men i själva verket är det inte vi som avgör det, det är motivet. Det är ju rockers som gillar kameran mycket mer än vad VD:ar gör i själva verket.
En artist, eller ett band för den delen säljer ju ett koncept, en hel stil. Se bara på The Hives i sina skinnjackor. En VD säljer ju en annan typ av produkt och i dom flesta och bästa fallen sätter hon sig inte i centrum själv.
Kan det vara anledningen kanske?

Men vi i media går på det med hull och hår. Vi låter oss gå på den stilen. jag tycker att Malmöfotografen Christian Andersson skriver om det bra här.

Ett annat exempel som slår mig nu när jag funderar på detta är enda tillbaka till 1995. Lars Brundin tog ett porträtt på dåvarande ledningen på Sydsvenskan till Bonniers årsrapport. han klädde herrarna i skinnjackor och i vårt då ruffiga tryckeri. Det är alltså inte bilden ovan.

Dom såg fräcka ut och det var lite som att vi i Skåne var lite tuffare, lite mer uppstickare, lite mer fuck off Stockholm. Som jag minns det var det en tuff bild alltså, tyvärr hittar jag den inte.

Det blev tvärnej från huvudstaden. Då fick jag i uppgift att ta en ny bild på dom.

"Gärna i biblioteket och gärna lite nerifrån" så dom ser mäktiga ut. 

Det blev bilden som du ser här uppe.

Jag tror att i många uppdrag finns det en förväntning på hur det ska se ut och när det gör det blir det som mest tråkigt. En kliché om du så vill. Det är kanske den vi ska ifrån?

Men här slår jag gärna ihop fotograferna och säger att det vill vi nog ifrån allihop.

Är alla med på det?