Lucka 13 med Daniel Ekbladh

Luciamorgon. 
En lång kille med fint hår blir årets lucia.

När du öppnar lucka 13 hittar du Daniel Ekbladh.

Är det något jobb/reportage du är extra nöjd med från året?

Mina bilder från tiden i Istanbul känns kul. 

Berätta mer?

Det känns som att jag har kommit lite längre i mitt sätt att ta bilder, att jag har kommit närmre ett bildspråk. 
Genom att fota på gatorna varje dag i Istanbul så har jag kommit över ganska mycket av min blyghet. 
Jag är tryggare i mig själv och mitt sätt att ta bilder. 

Vad är din idé om fulländad lycka?

Jag har kommit till en ålder där jag insett att en ny kamera inte gör mig lycklig i längden. 
Det ger samma känsla som nytt schampo, lite roligare att duscha de första gångerna, men sedan är man tillbaka på ruta ett. Fulländad lycka är ett liv med problem, ångest och grubblerier men där man kan be hjärnan hålla käften och bara vara, precis när man vill, oberoende av yttre stimulanser som att köpa nytt schampo eller kamera. 
En hållbar balans. 

Foto: Daniel Ekbladh

Vad är din största rädsla?

Just nu är jag rädd för att inte utnyttja den tiden jag har fått att leva. 
Att jag ska ta för mycket i livet för givet.  

Vad föraktar du i din personlighet?

Att jag tar för mycket saker i livet för givet och att jag grubblar för mycket.

Vad är din bild av total misär?

Att svenska mediakoncerner sparkar journalister för att företaget inte gör tillräckligt stor vinst. 
Det är ett kortsiktigt tänkande och kommer nog slå tillbaka på vår trovärdighet.

Vad föraktar du i andras personlighet?

Girighet och själviska människor. 

Vilken levande människa beundrar du mest?

Som 15 åring gillade jag Tiger Woods. 
Han kunde slå golfbollen riktigt långt och gå sjukt många slag under par. Nu beundrar jag mina föräldrar som höll ut och körde mig till golfbanan varje dag under den tiden. 
Jag beundrar dem för så mycket annat också. 
Att jag fick växa upp i Bröttjestad, deras ork att jobba, det kommande arvet.

Foto: Daniel Ekbladh

Vilken är din största extravaganta?

Jag vet inte vad extravaganta är och när jag googlar på det så förstår jag fortfarande inte. 
Sedan frågade jag Hugo Nabo över skype och vi kom fram till att den handlar om något i personligheten som tar mest fokus. 
Mitt hår tar mycket fokus. 
Det är kul, men jag är så mycket mer än bara hår.

Vad anser du vara en människas mest överskattade egenskap?

Behovet att finna meningen med livet. 
Tänk om jag kunde sluta fråga mig själv det.  

Vad gillar du allra minst med ditt utseende?

Jag har en sådan där liten början på gubbmage och jag har inte ordentligt med hår på bröstet. Det är bara lite fjunigt. 
Pappa säger att man kan torka bort det med en frottehandduk. 
Det känns jobbigt. 

Vilken levande människa föraktar du mest?

Hen som snodde min dator och kamera i Istanbul. 

Om du skulle dö och komma tillbaka som någon annan. 

Vem skulle det vara?

Det skulle vara coolt att födas igen i samma kropp, i nästa liv, fast med all erfarenhet från det tidigare livet. 
Man skulle vara jäkligt smart som barn och man skulle kunna få en andra chans att välja vägar i det andrachanslivet. 

Var skulle du helst av allt bo?

I ett lagom stort trähus med sadeltak på en enslig kulle där Ernst Kirchsteiger jobbar som dräng. 
Han springer runt barfota året om och fixar massa grejor på tomten. 
Han skulle verka i det tysta och man skulle mest se resultatet av hans jobb. Ena morgonen står det hemlagad rabarbersaft på trappan samtidigt som gräset är klippt. 
Någon annan morgon runt jul så har han gjort kransar i granris och hängt på dörren. 
Det är nog drömmen tror jag. 

Vad värdesätter du mest hos dina vänner?

Att de är ärliga mot mig. 

Hur skulle du vilja dö?

Att dö i en flygkrasch skulle nog vara ganska ok. 
För det första så går det fort och smärtfritt till. För det andra behöver jag inte dö ensam. 

Ett annat alternativ är att jag ligger på min dödsbädd som 95åring. Det är en kingsize säng med nystrukna lakan. 
Utanför sovrumsförnstret i den stora herrgården kraxar några skator i en bladlös ek. 
Det är en grådisig höstdag. 
En perfekt dag att dö på. 
De luktar svagt av tvättmedel om täcket, samma doft som när mamma bäddat nytt en sommarkväll när jag var liten.

Alla mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn i den oerhört stora familjen står runt sängen och gråter. 
Bakom dem står alla vänner som jag träffat i mitt långa och lyckliga liv. Det är trångt och man kan se att några torkar tårarna med små vita näsdukar i bomull. 
Alla gråter. Fast tyst. 
Det enda som hörs är det knarrande trägolvet när folk byter position. Kanske skriker ett nyfött barnbarnsbarn högt. 
Jag har inte bestämt mig. 

När jag känner att jag håller på att dö så viskar jag fram det. 
- Nu dör jag. Sedan dör jag. 
Det är tyst i hela fem minuter i den stora sovrummet. Utanför står en grupp råddjur och sörjer. Sedan är det någon jävla ingift svåger som påpekar att de borde dela upp det enorma arvet som jag lämnat efter mig. Någon annan protesterar och tycker att det kan vänta. Höga diskussioner bryter ut. Kvädningsord hörs. 
Alla vill ha en del av kakan. Utanför lyfter de betande råddjuren på sina huvuden igen. De hör den något dämpade kalabaliken där inne i det stora huset. Det blåser lite i den stora bladlösa eken. Råddjuren återgår till sitt betande. 
Av jord är du kommen -jord skall du åter varda, säger en och fortsätter tugga.  

Foto: Daniel Ekbladh

När ljuger du?

När jag gjort något fel men inte vill erkänna det. 

Men jag gör aldrig fel och därmed ljuger jag inte heller. 

Enkelt.

Tack så mycket för hjälpen, ha en fin-fin jul hemma i Småland.