Året är 96 och bilden är tagen i Banja Luka i Bosninen. Jag och reportern Mikael Bergstrand åkte med ett gäng bosnier som skulle se om det gick att återvända till sitt land. Vi flög på kvällen från Sturup (Malmö) till Zagreb och sen var det buss hela natten söderut.
Stämningen i bussen var väldigt uppåt trots lite sömn. När vi närmade oss passkontrollen in till Bosnien blev det spänt i bussen och sen var det tyst fram till Banja Luka. Ingen i bussen hade nog fattat vilken förstörelse det handlade om förrän nu.
Tårarna rann på varje kind och vi släppte några människor som kom från staden. En gammal dam fick veta direkt att inget fanns kvar av det hon hade.
Den här mamman följde vi vidare till Sarajevo med sina barn som för övrigt inte sa ett knäpp på hela bussresan som ändå tog bort emot 12 timmar. Efter en flygning.
Hon kom hem till sina föräldrar på berget i Sarajevo och vi bjöds på mat och glada skratt. Många tragiska minnen också för den delen. En man som höll i resan hängde med oss på vägen ner och han var så glad så glad. Han bjöd på brännvin och vi smuttade med honom och sjöng i bussen. Han skulle stanna i två veckor så vi skulle höra av oss och han skulle få visa sitt gamla hus som det inte var mycket kvar av. När vi ringde honom någon dag senare ankomsten så låg han på sjukhuset. Gallsten.
Operation på Kosovosjukhuset i Sarajevo. Vi åkte upp och hälsade på honom när det där glada humöret såklart försvunnit något.
Han delade säng (90cm) med en tjock gubbe som rökte hela tiden och nyopererad vill man inte det.
Ska jag vara ärlig så skulle jag inte vilja det ändå. Där låg han mer eller mindre hela tiden av sina två veckor bredvid den andre gubben. Men han höll uppe det goda sinnet och skojade lite.
- Dom tog mitt hus och min släkt. Nu har dom tagit mina stenar också, skrockade han i sängen och tog sig för såret.
Dom tänkte vi och flög hem via en helkväll i Zagreb någon vecka senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar