På OS i Salt Lake City bestämde jag mig för att en kväll åka på rodeo istället för att se hockeyn mellan USA-Canada på ett hotellrum med mina kollegor. Ingen ville åka med mig. Dom tyckte att jag var knasig så jag gav mig fan på att ro hem det där jobbet. Kom hem sent som bara den och skrev en text och skickade in bilder.
Vår dåvarande sportchef skällde mer eller mindre ut mig att jag ägnat natten åt det där ( när jag kunnat sitta och kolla på TV). Vår grej vi skulle göra dagen efter sprack och jag fick ettan och mitten om rodeon som en annan del av OS liksom.
Blev så glad och nöjd med det och det var en riktigt riktigt rolig fotoupplevelse det där.
Jag skickar med den texten jag skrev här under.
Farmington.
Stanken är outhärdlig. Det är lördag kväll.
På tv:n spelar USA mot Ryssland i hockey men på den lilla arenan bara 2 mil norr om OS-staden är det tjurridning.
Läktaren är halvfull och en typiskt amerikansk "speaker" håller låda.
Ropar, peppar och sjunger då och då.
Shelly Carpenter säljer cowboyhattar och de går åt som smör i solsken för 25 dollar.
För den billigaste.
Det efter entrépriser från 25 dollar till 55 dollar för de bästa sittplatserna.
Den första tjuren går ut med en cowboy på ryggen somlyckas hålla sig kvar i någon sekund. Målet är att klara åtta sekunder.
Bara någon tjur senare skadar sig en cowboy och speakern fortsätter lugnt:
- Det här är en familjeföreställning och den här fina killen från Texas är snart uppe på benen igen. Inga problem. Ge honom en stor applåd så reser han sig snart. Räddningspersonalen försöker han lugna genom att ropa högt i högtalaren.
- Ta er tid, grabbar, Gör vad som behövs. Ta er tid.
Med hjälp vinglar ryttaren sig upp och publiken jublar och applåderar.
"Showen" fortsätter.
Nästa cowboy håller i sig och segar sig över de åtta sekunderna. Nu står publiken upp och när han till sist faller av slänger han hatten i luften.
Speakern ropar exalterat:
- Girls,girls, girls!
Cowboyen står kvar och visar upp sig. Tjejerna på läktaren vet inte vart de ska ta vägen.
Cowboyen heter Joshua Smith och är 22 år gammal. Han har hållt på med det här i snart sju år och försöker få det att räcka till levebröd. Nu lägger han golv i veckorna men till helgerna åker han runt och rider.
- I går tjänade jag 1 500 dollar, säger han stolt.
Alla är dock inte lika stolta över vad som sker i ladan och på tusentals andra rodeoshower runt om i USA varje år.
Djurrättsaktivister protesterar numera regelmässigt. När OS-generalen Mitt Romney kom till Farmington tidigare i veckan, blev protesterna än högre. Aktivisterna har försökt få den olympiska rörelsen att förhindra rodeo under OS i Salt Lake City - utan resultat.
I stället kom alltså OS-basen på besök.
I kväll är det 44 cowboyer som gör upp om prispengarna och äran.
Även en bil delas ut om man lyckas sitta mer än åtta sekunder på den värsta tjuren.
När det är Joshuas tur att rida på en tjur med namn Simba går det bra och han lyckas sitta kvar långt efter att klockan ringt för de åtta sekunderna.
Han vinner kvällens tävling och kammar hem de 2 800 dollar som stod på spel.
- Wow, säger han när han kommer ur manegen. Det är så jäkla häftigt det här.
Jag frågar honom lite försynt om han aldrig är rädd när han kryper upp på den där stora tjurryggen.
- Inte rädd, säger han men man är koncentrerad. Det är en kick när man lyckas övervinna tjuren.
Jag antar att han menar att man lyckas sitta kvar på den.
Cowboyen Smith hoppas senare i framtiden på att rodeon ska bli en OS-gren men är övertygad om att det kan dröja ett tag.
- Det skulle dra massor med folk, säger han.
Om det ska vara en vinter- eller sommargren bryr han sig inte om.
Han är fullt koncentrerad på att få rida den farligaste av tjurar, den som ingen lyckats sitta särskilt länge på. The grand final skulle man kunna kalla det.
Han är vinnare för kvällen och får chansen på den stora besten. Den så kallade biltjuren.
Ferdinand och de andra mysiga tjurarna får gå åt sidan när Joshua ska få sin chans att vinna bilen.
Jag hinner räkna till en och en halv sekund innan han dimper ner i backen med en duns. Han vandrar ändå stolt upp till publiken och skriver autografer tillsammans med sina cowboykompisar. Det är många som vill ha deras namn på hattar, tröjor och på papper.
- Jag hade hoppats att få lämna det här stället i den bilen, säger han mellan skrivandet.
Jag frågar honom på skoj om han vet vem Magdalena Forsberg är.
- Ingen aning, säger han snabbt men rättar till det. Jo, det var väl hon som strulade till det i konståkningen ,va?
- Typ, säger jag och lämnar den lilla stinkladan strax norr om stan.
Men OS märks trots allt även här. På motorvägen hem syns fyrverkerierna från medaljutdelningen inne i stan ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar