Jag landar sent på eftermiddagen i Jacksson norr om New Orleans.
Det kanske är 30 mil norr om det värsta katastrofområdet.
Katrina om du minns.
Reportern Karin kommer ett dygn senare än mig så jag plockar ut en hyrbil. Det är alltid lätt i USA.
Men ingen bensin i den den här gången.
- Ja, ja, säger jag, jag tankar den på vägen in till stan.
Men det är ju det som är problemet, det finns ingen bensin att få tag i. Jag tar mig in till Jacksson och ser enorma köer vid bensinstationerna. Jag är för trött för att bry mig.
Jetlagen dagen efter tar mig upp tidigt på morgonen så jag ställer mig först i kön på mackan.
Det visar sig att just den macken inte kommer ha bensin under hela dagen men macken över gatan kommer ha det.
Jag kör över och hamnar kanske fyra i kön. Köper massor med vattendunkar som jag häller ur och medan jag väntar, plåtar jag några och pratar om deras situation. Jag får fylla upp min bil men får snabbt reda på att jag inte får fylla några dunkar här inte.
Det löser sig till sist och jag har hela bagaget fullt med bensin. Hem till rummet och lämnar en text och några bilder om bensinproblematiken. Sen skär jag sönder min toarulleshållare så jag får en snygg tratt och kan tanka min bil när det tar slut nästa gång. Jag är förberedd och på kvällen hämtar jag Karin på flygplatsen.
Morgonen efter det kör vi ner i ett helt öde New Orleans. Alla motorvägar är avstängda och det kör lite media eller polisbilar på de där annars sex eller kanske åttafiliga vägarna.
Vi åkte från hotellet vid 05.00 på morgonen och är hemma igen vid 02:00 på natten och då njuter vi eller mer trycker in en whopper meal. Det smakade gott och sen sa vi god natt för att nästa morgon köra de där 30 milen ner igen och 30 milen tillbaka.
Men det skulle vara dumt, ja rent oförskämt att klaga när man är på ett sådant ställe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar