Tokyo, Fukushima, Sendai och Ishinomaki

Jag själv med min lilla blå mazda.

Vilken dag det blev ändå. Nu sitter jag på rummet helt slut såklart.
Inte alls som någon klagan men jag tänkte jag skulle dra igenom dagen först lite snabbt.
Klev upp 04:30 och var iväg 05:00 och när jag kom ner på tunnelbanestationen så var det rätt mycket japaner som istället för att kicka igång lördagen så avrundade dom fredagen.
En man stod på alla fyra och hulkade och hulkade så hela perrongen fnissade åt honom.
Precis när tåget kom så lossande det för honom och han lyckades kräkas ner hela byxorna.
8-9 stationer senare klev jag på Shinkansen som är japans snabbtåg.
Bäst i världen. Går på sekunden och fort går det. Dessutom går det att snurra alla säten ett varv runt så du sitter mittemot några om du är i sällskap.
Passerar Fukushima på morgonen strax innan jag anländer Sendai.
Tåget gick 06:10 och jag var framme 08:00 på stationen.
Jag hade som du vet bokat en bil för att köra runt i det drabbade områdena kring Sendai men jag hade också fått ett mail från Eurocar att det inte skulle gå att hyra och det sa dom också på motormännen här i Tokyo som jag var på igår.
Läs tidigare blogginlägg.
Så lite nervös var jag när jag dels gick upp så tidigt och åkte så långt.
Tänk om jag skulle få vända tillbaka.


Min fina, fina GPS.

Det behövde jag inte. Problemet var inte själva hyran utan att hitta dit. Dom hade gömt sig på ett mazdacenter och jag hade en fin karta och hör och häpna om inte jag gick runt och letade över en timme. Jag skulle precis ge upp och åka tillbaka när jag frågade den fjärde och sista taxikillen och han körde dit mig direkt.
Skriva på papper och sen var det bara att hoppa in i bilen. Men då var min energi så låg och jag var så förvånad att jag inte trodde det var sant.
Med fin japansk gps också som du ser. Inte för att det gick att ställe in något på den, eller jag menar att jag inte klarade det men jag kunde ju köra på karten. Jag lyckades innan jag stack iväg få in någon flagga så jag visste att jag skulle hitta hem igen.
Så bra och jag körde först söderut.
Snön vräkte ner och jag fick köra rätt långt innan jag hittade något. Det var som att köra i filmen Fargo.
Kallt, snöigt och helt tomt på sidorna av dom små vägarna. Husgrunder täckte av snö och en och annan grävskopa färdades jag igenom. Jag var lite nervös att något skulle hända med bilen, då hade jag stått där.
Ingen att ringa och hade jag det hade dom inte fattat ett ord ändå men framför allt så hade jag inte fattat ett ord av det dom säger i det land jag gästar. Men min lilla Mazda tuffade på och jag hade varmt och fint i bilen. Dricka var bara att stanna och köpa var jag ville, men det ville jag inte.


Drickamaskiner, var du än önskar.

Efter 8-10 mil söderut vände jag och åkte tillbaka till Sendai och vidare norrut mot Ishinomaki som var hårt drabbat.
Hela kusten var fortfarande som ett slagfält där tsunamin dragit fram. Det gick inte att låta bli att få samma känslor som jag hade när jag var i Banda Aceh efter tsunamin där.
Så overkligt och svårt att förstå vilken kraft natur kan ha när den sätter den sidan till.
Jag ska göra bilder från det senare så får du se mer om du vill.
Tyvärr är våra sidor på Sydsvenskan redan klara så jag kan mysa med bilderna lite till.
Ingen stress här inte. Klockan är ju snart 22:00 och jag känner att jag behöver snart tänka på det vågräta.
Lång dag går mot sitt slut.
Imorgon är det 1 år sedan det hände och japanerna har fortfarande mycket att jobba med.
Både känslomässigt och rent byggnadsmässigt.
Men på något sätt reser dom sig och förbereder sig för nästa jordbävning.
Förlusten av sina nära och kära får dom leva med hela livet.


Fukushima.