1998-02-05

Mitt första OS går av stapeln i Japan. Nagano 1998.
Vi kommer till den lilla byn en vecka innan det börjar och ska jaga förhandsgrejer.
Jag ringer Sumoförbundet i Tokyo och frågar om vi får komma dit och kolla.
- Skojar du svarar han eller hon som svarade. Jag minns inte könet så noga nu.
- Nej, det hade varit roligt att komma.
- Glöm det!
Jag fick senare reda på att det är som att ringa slottet och fråga om vi kan komma in och träffa kungen och Silvia.
Och det gör jag ju inte. Kanske det till och med är ännu svårare.
Efter mycket om och men får jag reda på en sumobrottarskola en bit upp i bergen. En timme eller två med tåg.
Jag och reportern Anders Engman sticker dit och med oss har vi en kille som kan japanska och svenskan.
Minns jag rätt så jobbade han på japanska konsulatet i Stockholm.
Vi kommer dit och träffar den här killen som är 12 år och väger 140 kg. Idag är han 24 år.
Om han lever. Han kan vara stjärna också. Inom sumobrottningen alltså.
Vi gör ett bra jobb på det där och innan vi tar tåget tillbaka äter vi en otroligt god nudelrätt hemma hos en gammal dam i byn.
Vår dåvarande sportchef var rasande för han tyckte inte sumo hade något med något att göra egentligen.
Nu skulle sumon, vilket vi visste då, det bärande på invigningen av OS så vi publicerade det samma dag som invigningen var.
Efter det åkte all svensk media upp till samma skola. Men då hade OS börjat och jag hade annat att göra.
Men dom fick sin historia men dom missade den där nudelrätten.
Marilyn Monroe hade damen på väggen minns jag.